torsdag 23 februari 2017

Spännande och lite övernaturligt om två flickor och deras mystiska samband...


För några år sedan gjorde Muriel Barbery litterär succé med Igelkottens elegans och nu finns hennes senaste bok, Alvernas liv, översatt till svenska.
För alla som älskade hennes Igelkottens elegans blir det något av en förvåning om de förväntar sig något liknande i Alvernas liv. En förvåning som i så fall delas med författaren själv. I en intervju i New York Times uttrycker hon själv sin förvåning över vilken sorts bok hon skrivit. Spännande med författare som lyckas förnya sig och överraska sig själva.
Men vad är det då för en sort bok?
Jag skulle vilja beskriva den som en saga. Här finns kampen mellan det som kan ses som det goda och det onda, här finns magin och ett händelseförlopp som trotsar det logiska. Här finns drömmen och verkligheten om vartannat och här finns spänningen och här finns tydliga rötter ner i folktro.

I händelsernas mitt finns två adopterade flickor. Clara växer upp i en bergsby i Apenninerna i Italien. Hon är en egen, lite udda, personlighet som ändå passar in i byn. Hennes uppväxt präglas av det ordinära tills hon en dag sätts framför kyrkans nya piano:
”Flickans händer var finlemmade och graciösa, kanske ovanligt stora för ett barn som hade fyllt tio år så sent som i november, men extremt böjliga. Hon höll dem, som sig bör, ovanför tangenterna innan hon skulle börja spela sitt stycke, lät dem vila i luften ännu ett ögonblick då de båda männen fick en känsla av att en egendomlig vindpust svepte genom kyrkan. Så sänkte hon händerna. Då kom stormen …”
Maria växer upp i en liten by i norra Frankrike, omgiven av kärlek och omtanke från de som kommit att bli hennes familj. Alla i byn är medvetna om att Maria bär på speciella förmågor och står i anknytning till naturen på ett sätt som inte är mänskligt. Detta accepteras med en jordnära och enkel fattning. Livet i byn är i sig självt väldigt nära naturen och Maria ses som den naturliga länken.
Det blir snart uppenbart att det finns ett mystiskt samband mellan de båda flickorna. Bakom vår mänskliga fattningsförmåga drar det ihop sig till den stora drabbningen mellan det övernaturliga och det profana. Utan att någon gång egentligen träffas måste flickorna tillsammans kämpa mot de mörka krafter som hotar människorna.
Författarinnan är i grunden filosofilärare och jag skulle vilja påstå att det märks. I sin berättelse hanterar hon konflikten mellan moderniteten och idealbilden av det gamla, mellan industrialiseringens rovdrift av naturresurser och naturens egenvärde. Allt förlagt i en tid som jag tolkar som 1800-tal och i en språklig dräkt som både fascinerar och förstärker berättelsen. Många gånger skildras handlingsförlopp som egentligen är omöjliga men som genom Muriels ord blir begripliga. Det är vackert. Det är poetiskt.

Jag skall erkänna att det är en berättelse och ett språk som utmanar mig som läsare och den kräver att man är sugen på att läsa den. Men läsupplevelsen och nyfikenheten finns där hela tiden. Det går inte att släppa historien när jag som läsare väl kommit in i den och jag väntar otåligt på den avslutande del två författaren lovat.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar